fredag 16 september 2016

Att flyga till USA med en bebis

Idag är det två veckor sedan vi landade och jag tänkte att det kan vara läge berätta hur resan gick. Flyget gick från Arlanda på fredagmorgonen och övernattade vi hos mina föräldrar i Uppsala för att slippa städa ur lägenheten/tänka på frukost/osv kl fyra på morgonen. Mycket smart grej. Framförallt eftersom vi fick skjuts av pappa också.


Målet för oss var att ha så lite packning som möjligt med oss, eller framförallt så få som möjligt, så vi bestämde vilka väskor vi skulle ha med och anpassade packningen därefter. Det blev: Två stora resväskor och en barnvagn som incheckat bagage, en ”weekendbag”, en ryggsäck och en tygpåse som handbagage. Egentligen använder vi aldrig barnvagnen men tack vare den fick vi med oss babyskyddet eftersom det knäpps ihop med vagnschassit. Winning. Vagnen checkas in som specialbagage där de vill att man ska packa ihop allt så mycket som möjligt, jag fällde ihop och delade på allt förutom att jag låtsades att hjulen ej gick att ta loss. Dels hade jag hört att det är större risk att hjulaxlarna skadas utan hjulen och dels visste jag att vi kunde behöva de på senare (cliffhanger!). 

Väl incheckade satt vi alltså med Elias i sele, en ryggsäck, en bag och en tygpåse. I tygpåsen fanns allt som kunde behövas akut till bebis på flyg, alltså blöjor, en leksak, extranapp och mat. I ryggsäcken hade vi datorer, viktiga papper, laddare och böcker, underhållning till oss helt enkelt. I bagen hade vi det där man kan behöva om packningen kommer bort eller så, som klädombyten, tandborstar, ännu mera mat och blöjor, filtar, ni vet allt. Låter löjligt planerat nu men det var skönt att veta vad som låg var och vad som behövde vara framme vid våra fötter hela resan.








Första flygresan tog ca åtta timmar och gick jättebra. Vi hade önskat en babycrib, tyvärr fick vi inte den men det gick bra ändå, Elias gillar att sova i selen. Vi mellanlandade i Newark/New York där vi behövde gå genom tull och hela skiten, sjukt stressigt eftersom vi bara hade två-tre timmar på oss. Då måste man hämta ut allt bagage och checka in det igen och HÄR mina vänner var jag glad att hjulen var kvar på vagnen eftersom det bara var att lyfta av den från bandet, slänga på babyskyddet och rulla iväg med allt till nästa incheckning. Stressigt också att Newark är så stort att man måste åka nåt himla tåg till rätt terminal, bara för att ställa sig i en svinlång kö till säkerhetskontrollen. Tydligen är det också en ny lag som gör att om man bär sitt barn i sele måste händerna och selen kollas efter ”spår”, så då fick jag ensam försöka rafsa ihop allt vårt handbagage medan David stod och väntade på nån säkerhetskille. Svettigt. Som tur var hann vi med planet som tog max 45 min till Washington DC. Här började de märkas på vår lilla bebis att det var kväll för honom och han ville få sova ostört. Varje gång det inte gick blev han missnöjd. Vi hanterade det genom att mata honom oftare än vanligt och hålla honom aktiv. Funkade helt okej ändå, med tanke på att vi rest i ungefär 14 timmar var han riktigt glad. 

Väl framme fick vi på skjuts av Davids släkting till vårt nya hem i Silver Spring, en förort till Washington. Ungefär här fick vår fina bebis nog och skrek, grät och hulkade. Där satt han i sin lilla bilstol och sträckte ut armarna efter mig och grät så han hostade, alltså breaks my heart att tänka på hur hemskt det var. Lilla livet. Till slut var vi iallafall framme. Vi fick nycklar lägenheten, köpte en varsin hamburgare och jag somnade på golvet (heltäckningsmattan!) innan jag hunnit äta upp. Vilken dröm alltså. 































Slutbetyg: fyra av fem toast.

2 kommentarer:

  1. Tänk ändå att ni tog er så långt och att det gick så pass bra. Wow, är impad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det knäppt hur mycket man klarar med bebisar fast det känns omöjligt innan!?

      Radera