torsdag 20 mars 2014

Fika/Torsdagstema

Veckans torsdagstema bestämdes av Nollfemnolltvå och är något av det bästa som finns = Fika. Det bästa av det bästa är en napoleonbakelse. Har hört att jag delar denna tanke med Göran Persson. Han kanske inte min främste åsiktsfrände men hey, fika och politik är två olika saker.






































Bjuder också på grymma Sexfemmans fikarap hos Ametist:

onsdag 19 mars 2014

Dansdrömmar

När jag var sex år eller så tog mina föräldrar mig för första gången på en balettlektion. Den nya dräkten skavde i ljumskarna och salen luktade av svett och någon sorts vax. Jag hade lärt mig stå på tåspetsarna långt innan, men sedan den dagen levde jag för dansen. Jag fick huvudrollen i alla uppvisningar och övade varje dag. Jag älskade älskade älskade att dansa. När jag fyllde år fick jag biljetter till Fröken Julie med Anneli Alhanko i huvudrollen och jag var i himmelriket. Sju år efter min första lektion var min kropp förstörd av alla övningar. Lederna värkte och knakade och ryggen gick knappt att böja. När jag blev tvungen att gå baklänges upp för trappor sa mamma att nej nu räcker det, det här går inte längre. Alla timmar i salen med svettdroppar i pannan byttes ut mot läkarbesök och sjukgymnaster och jag grät varje dag.

Nu har jag inte tänkt på det på flera år, men häromdagen läste jag detta inlägg hos Mokkasin. Och gud vilket fantastiskt inlägg. När jag provade mina första skor och vi fick lära oss hur man skulle behandla korksulan och skinnet. När jag läste inlägget kom jag ihåg exakt hur det luktade. Det fångar verkligen den drömska och fantastiska med dansen, det som fångade mig som barn. Det som mina föräldrar aldrig förstod. Jag hoppas att alla barn får känna en sån kärlek till något.


Linn Leende






fredag 14 mars 2014

140314 / Mindre än tre

Ibland är världen så jäkla fin trots att den är så ful på samma gång. Helgens attack, misshandel och mordförsök på demonstranter i Malmö i helgen fick mig att gråta länge av rädsla och ilska. Medias rapportering om bråk mellan extremister fick mig att gråta av frustration, ilska och en annan sorts rädsla. Men så senaste dagarna, när jag fått fyra nya namn på listan av deltagare till mitt bokprojekt kan jag inte låta bli att gråta igen. Inte av ilska eller rädsla, utan denna gång av tacksamhet. Jag är så otroligt lycklig över att det fortfarande finns så många bra människor, så många coola tjejer med kloka tankar och oändligt med engagemang, och att jag får komma i kontakt med dem. Så länge vi har varandra är vi starkast av alla.